.

Jag har i mitt liv haft stora problem med vänner som under tiden de mår dåligt eller behöver mig funnits där och uppskattat mig och min tid. Men som när jag mår dåligt eller har problem handlat med att "min-tid-är-viktigare-än-din-attityd". Med det menar jag att när jag så väl behöver hjällp eller någon som finns där så passar det inte dem. Jag får klara mig själv och kan dessutom få höra att DE är besvikna på MIG.

 

Jätte jättetråkigt. Och varje gång blir jag lika besviken.
Idag hände det igen. Men efter att ha tagit  på mig "offer-koftan" och gråtigt en stund så börjar jag inse att någonting har det med mig att göra också. Varför gör alla mina vänner så mot mig? Kan det kanske vara så att jag har en speciell attityd eller hamnat i ett speciellt mönster som gör att jag väljer sådana vänner.

 

Jag tror att det är så.

Jag började ventilera ämnet med en närstående som jag känner som arbetar inom psykiatrin och hen sa att det formodligen har med mina gränstaganden att göra. Jag är en väldigt ödmjuk, förlåtande och förstående vän och då är det lättare att svika mig än någon som inte är det. Det ligger en poäng i det hen sa, men samtidigt så tänker jag att "shit, vill man alltså offra den som finns där jämt för en, iställer för att offra den som inte finns där jämt... är man inte väldigt egoistiskt då? Eller snarare dum?"

 

För det är nämligen så, att även jag har gränser. Och jag vill inte omge mig med skit.

Jag vill någonstans bli bemött på det sättet jag bemöter, jag vill kunna lita och känna mig trygg med dem jag har nära. Annars kan de personerna vara bekanta eller inget alls.