.

Men bu-hu!
Ja, nu är det fan min tur att gnälla, men det verkar ju vara något man knappt får göra om man är övremedlklass och bor i det fantastiska landet Sverige. Men ALLA som har sagt det till mig, "Men du har ju inget att må dåligt för, du som har det så bra", Alla dem har faktiskt ingen aning om hur mitt liv har sett ut.

 

Det är lätt för andra att bara se att jag kommer från en välbergad familj med hög status. Jag har förebilder som kämpar för att det ska gå bra för mig, både själsligt men även med hjälp av deras goda ekonomi. MEN det händer andra saker i ens liv än det. Allt handlar som sagt inte om pengar.

Min pappa är alkoholist och dum i huvudet.

Jag har varit mobbad en tid som litet barn.

Jag har varit tillsammans med en man som behandlade mig riktigt illa i 5 år. Där psykisk misshandel, och våldtäckt var vardag.

Såna saker sätter sig i själen och på självförtroendet. Tack och lov har jag lyckats bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla men ärren finns kvar.

 

Dessutom, för alla er där nere i underklassen, arbetarklassen eller nedre medelklassen så kan jag ju tala om för er att det är inte så jävla lätt att ha framgångsrika föräldrar heller. Först har man som barn en stor saknad av föräldrarna, för de har inte tid med en. Sen finns väldigt höga förväntningar och krav också. Jag ska lyckas, och jag SKA bete mig på ett visst sätt. Det är inget uttalat, men det finns där, som oskrivna regler.

 

Så sluta jämför vem som har det värst, vi har alla vårt, och det behöver man väl förhoppningsvis inte vara övre medelklass för att förstå? Eller!?