.

Jag har i mitt liv haft stora problem med vänner som under tiden de mår dåligt eller behöver mig funnits där och uppskattat mig och min tid. Men som när jag mår dåligt eller har problem handlat med att "min-tid-är-viktigare-än-din-attityd". Med det menar jag att när jag så väl behöver hjällp eller någon som finns där så passar det inte dem. Jag får klara mig själv och kan dessutom få höra att DE är besvikna på MIG.

 

Jätte jättetråkigt. Och varje gång blir jag lika besviken.
Idag hände det igen. Men efter att ha tagit  på mig "offer-koftan" och gråtigt en stund så börjar jag inse att någonting har det med mig att göra också. Varför gör alla mina vänner så mot mig? Kan det kanske vara så att jag har en speciell attityd eller hamnat i ett speciellt mönster som gör att jag väljer sådana vänner.

 

Jag tror att det är så.

Jag började ventilera ämnet med en närstående som jag känner som arbetar inom psykiatrin och hen sa att det formodligen har med mina gränstaganden att göra. Jag är en väldigt ödmjuk, förlåtande och förstående vän och då är det lättare att svika mig än någon som inte är det. Det ligger en poäng i det hen sa, men samtidigt så tänker jag att "shit, vill man alltså offra den som finns där jämt för en, iställer för att offra den som inte finns där jämt... är man inte väldigt egoistiskt då? Eller snarare dum?"

 

För det är nämligen så, att även jag har gränser. Och jag vill inte omge mig med skit.

Jag vill någonstans bli bemött på det sättet jag bemöter, jag vill kunna lita och känna mig trygg med dem jag har nära. Annars kan de personerna vara bekanta eller inget alls.

 

Men bu-hu!
Ja, nu är det fan min tur att gnälla, men det verkar ju vara något man knappt får göra om man är övremedlklass och bor i det fantastiska landet Sverige. Men ALLA som har sagt det till mig, "Men du har ju inget att må dåligt för, du som har det så bra", Alla dem har faktiskt ingen aning om hur mitt liv har sett ut.

 

Det är lätt för andra att bara se att jag kommer från en välbergad familj med hög status. Jag har förebilder som kämpar för att det ska gå bra för mig, både själsligt men även med hjälp av deras goda ekonomi. MEN det händer andra saker i ens liv än det. Allt handlar som sagt inte om pengar.

Min pappa är alkoholist och dum i huvudet.

Jag har varit mobbad en tid som litet barn.

Jag har varit tillsammans med en man som behandlade mig riktigt illa i 5 år. Där psykisk misshandel, och våldtäckt var vardag.

Såna saker sätter sig i själen och på självförtroendet. Tack och lov har jag lyckats bygga upp mitt självförtroende och min självkänsla men ärren finns kvar.

 

Dessutom, för alla er där nere i underklassen, arbetarklassen eller nedre medelklassen så kan jag ju tala om för er att det är inte så jävla lätt att ha framgångsrika föräldrar heller. Först har man som barn en stor saknad av föräldrarna, för de har inte tid med en. Sen finns väldigt höga förväntningar och krav också. Jag ska lyckas, och jag SKA bete mig på ett visst sätt. Det är inget uttalat, men det finns där, som oskrivna regler.

 

Så sluta jämför vem som har det värst, vi har alla vårt, och det behöver man väl förhoppningsvis inte vara övre medelklass för att förstå? Eller!?